Övrigt ej Off Topic

Otäckt anfall

2011-08-08 19:06 #0 av: Maja

Jag har haft diabetes i sex år och aldrig varit med om något allvarligare blodsockerfall. Jag brukar alltid märka det i god tid och kunna äta någonting som får upp mitt blodsocker igen. Om jag blir låg på natten brukar jag alltid vakna av att jag får för lågt blodsocker och då kunna gå till köket och äta någonting...

Men i lördags när jag vaknade så kände jag mig lite yr och konstig. Tänkte att jag väl bara var lite trött fortfarande, så det skulle nog ge sig. Men nej, allt snurrade och jag visste inte riktigt vad jag gjorde. När jag skulle prata så hade jag orden klara i mitt huvud men när jag skulle säga dem så blev det bara massa osammanhängande bokstäver, inte ens riktiga ord. Jag sluddrade och var väldigt borta, gick runt som i en bubbla... Försökte äta en frukt men mådde dåligt. Blev körd till akuten och i bilen på väg dit kräktes jag flera gånger. I bilen försökte jag skriva ett sms till min vän som jag skulle åka till på kvällen men även om jag visste precis vad jag skulle skriva så gick det inte. Jag fick inte ner orden i smset. När jag tänkte "Nu måste jag skriva och" så skrev jag det om och om igen och insåg efter att jag hade skrivit det flera gånger på rad att "Oj, det hade jag ju redan skrivit!". Jag blev så frustrerad över att min hjärna inte ville samarbeta med mig att jag började storgråta i bilen. Ingenting fungerade! Inte kroppen, talet, hjärnan eller någonting!

Väl inne på akuten fick jag lägga mig på en säng och sköterskan ställde massa frågor som jag inte riktigt kommer ihåg. Jag nickade och "Mm"-ade mest till svar. Hamnade i ett undersökningsrum där det kom två olika sköterskor och tog blodprover, blodtryck med mera. Jag fick en smörgås och ett glas saft, men klarade inte av att äta smörgåsen, men saften fick jag i mig (även om det tog några minuter att dricka ett glas)... Låg kvar i rummet i sex timmar tills läkaren kom in och undersökte så att jag inte hade fått en stroke. Jag hade blivit lite bättre vid den här tiden, men var fortfarande yr och orkade knappt prata. Låg och sov en hel del i rummet.

Läkarens förklaring var att jag hade fått alldeles för lågt blodsocker under natten utan att vakna av det och det hade satt sig kvar i kroppen så att jag hade blivit helt borta. Usch, det var riktigt otäckt!

Har ni varit med om något liknande?

Anmäl
2011-08-10 13:05 #1 av: Mala09

Jag har aldrig åkt till akuten, men jag har två tilfällen som jag har varit som du beskriver. Jag är glad för det, eftersom jag vet hur seriöst farligt det kan bli med så lågt blodsocker at hjärnan inte fungerar, eller kroppen. En natt, satt jag i koma tillstånd  en timme med kylskåpdörren öppen, jag satt på en stol ocg stirrade inn me en kokbok i fånget. Den inte så smarta ideen när jag vaknade med känning, var att jag sjulle laga mat, pannkakor. Men när känningen blev så seriös eftersom jag inte åt direkt, kopplate kroppen bort och tiden försvann tills jag vaknade av att min mamma hörte ljudet av kylskåpet öppet och kom inn och hjalp mig äta. Den andra episoden betedde jag mig som om jag var drogad. Gick hem från handbollsträning med kompisar, var säkert 11- 12 år (diagnoserad när jag var 9)  insisterte jag var ok att gå hem ensam siste biten men min kompis fattade det var ingen ide´, när vi var 50 meter från mitt hus ville jag bara ligga mig i gröften och söva. Jag var aggressiv. Allt det här minns jag inte, min kompis berettade. Igen, jeg "vaknade" på en stol i köket efter min mamma hjalp med mat.Senaste 15 åren har jag inte upplevd samma.Får känning, men äter direkt något som fungerar snabbt.extrol, honung, mjölk, juice.

Har du ändrat något i kosten, eller har du fått bra med vitamin d över sommaren som reuserar insulinbehovet?

Anmäl
2011-08-10 13:23 #2 av: Maja

Usch, vad obehagligt! Ja, det var verkligen ingen kul händelse... Är fortfarande lite lätt illamående och har inte haft någon större aptit sedan dess. Men jag är inne i en stressig tid nu med jobb, skola och annat.

Inga större förändringar i kosten. Åt entrecote, pommes frites, coleslaw och bearnaisesås på fredagskvällen runt kl. 19.30, sedan åt jag ingenting mer den kvällen. Gick och lade mig, somnade runt kl. 01 och blev tydligen väckt kl. 10 utan att jag kommer ihåg det...

Så alltså förmodligen måste jag ha haft ett lågt blodsocker men inte vaknat som jag brukar göra. Men vad är det egentligen som gör att det sätter sig så på hjärnan och gör att man tappar allt?

Anmäl
2011-08-11 16:31 #3 av: Sweli

Jag blev diabetiker för 4 år sen.

Jag har haft flera gånger blodsockerfall, men inte så allvarliga att jag behövde åka in, däremot så illa att jag behövde hjälp av min man för att ge mig något att äta och drycka.

Jag skakade i hela kroppen och mina ben bar mig inte.

Det var läskigt, måste jag säga.

När jag slutade med prednisolon, hade jag tack vare den och insulinet gått upp 25 kilo i vikt.

Då beslutade jag att ändra min kost till LCHF (low carb high fat).
Jag slutade helt enkelt med allt som höjde min blodsocker.

Efter några veckor kunde jag sluta att använda insulin, min blodsockernivå är perfekt.

Jag har slutat att ha en berg- och dalbana av blodsockernivå.

Jag hade en blodsockernivå som vandrade från 2 till 23.

Idag 2.5 månader senare, min blodsocker ligger mellan 5-7, och jag mår mycket bättre med diabetes typ-0

Om du har diabetes typ-2 är vitamin-D att rekommendera.

Jag själv tar 4.600E för att hjälpa skeletet och mina insulinresistenta celler. Det verkar fungera, för jag behöver ingen insulin längre {#emotions_dlg.laughing}

Anmäl
2011-08-11 21:48 #4 av: Mala09

Hej Hej! Så fint du mår bra Sweli! Typ 2 kan bli av med medisiner men typ ett är en annen sak. Dels pgav att leveren som prouserar glykogen är frisk och om vi inte tar insulin som finns i blodet hela dygnet (viktig med riktig långtidsdos), trots ingen mat,(många icke iabetiiker tror det bara handlar om vad man äter eller ej) får vi fortfarandes stigande blodsocker. Om vi inte tar insulin får inte celler signal om att inte ge ut/produsera glykogen, (omdannas till glukos)- kroppen tror vi har brist på näring (ingen insulin, ingen näring till celler) så den vill då produsera mer energi till blodet (som blir blodsocker.) Inte så kul om man redan är 15 i blodsocker fex, men kroppen kan inte läsa av energien i blodet, den registrerar det via utsönding av insulin hos friska.

Men om man går över till lågkolhyrat måste man vara super aktsam med insulinet, typ ett eller två. Men jag kör inte lchf, har gjort det men mår bättre med annan-men det är en annan fråga.

När et gäller att tappa medvetet ; allt i kroppen är beroende av energi, och jag blir lite rädd att ingen har förklarat dig hur viktig det är att inte få ekstrema känningar.Eller vad som händer.Kroppens organ måste prioritera va som ska få energi, men om en känning blir långvaring har den til slut inte mer kvar att ge, och hjärnan blir då en som til slut inte får energi, den som finns går till andra livsviktiga funktioner. Hoppas det var ok förklaring. Finns antagligen en mer kompliserad en - men den har inte jag.

Pagav risk vid insulin, tycker jag alla typ 2 skulle ha ett bättre liv utan (med lchf).Men typ ettor tror jag måste vara tacksam vi har insulin alls, men det är superviktig att ha koll utan att bli fanatisk eller över nervös. Och spesiellt när det gäller alkohol, ska man värkligen alrig bli helt borta i rus, för stor risk.

Anmäl
2011-08-11 22:12 #5 av: Mala09

En liten detalj bara, insulinet fungerar jo som en "nyckel" som låter celler få energi,från blodet. Om det finns mer insulin änn energi,(lagrad som glukos i lever och blodsocker i blodet eller i muskler som protein) ser ni jo att det blir tomt i kroppen för blodsockret är nu användt snabbt, vid stor insulinddos eller annat- skickat inn i celler och där behövs dem jo. Men också i blodet. Jag var inte tydlig med detta när jag pratade om energi i celler och inte, celler har jo fått energi men blodet har inte tilräcklig och därfor inte heller med tiden fex hjärnan.Flört Om man inte tar tillräcklig med insulin eller äter nog kan man på andra siden tappa muskler, eftersom kroppen måste få energi och hittar det bara där.

Anmäl
2011-08-12 00:11 #6 av: Sweli

Mala09, tack för en utförlig förklaring.

 

Anmäl
2011-08-15 22:11 #7 av: Karin20

Maja, hur mår du nu?

Har du fått någon förklaring till varför detta hände? Och vad du kan göra för att det inte ska hända igen?

Har du insulinpump?

//Karin

Anmäl
2011-08-19 19:51 #8 av: Maja

Tack för alla svar!

#7 - Förmodligen så var det p.g.a. för lågt blodsocker som jag inte vaknade av eftersom jag var för trött eller för att det kom så långsamt att jag inte hann märka av det förrän det hade satt sig på hjärnan och sugit ur alla krafter. Fick ingen direkt "Gör så här för att slippa det" utan det var nog bara en otursgång som jag hade. :) Ingen pump.

Men nu mår jag bra!

Anmäl
2011-08-22 22:24 #9 av: IdaStenlund

Jag har varit med om något liknande när jag var tolv. jag har haft diabetes sen jag var tre( haft det nu i 18 år).

när det som du beskriver hände mig så var jag på skolan och började må jätteilla och var yr och konstig i huvudet, så min pappa fick hämta mig.

vi trodde jag hade fått magsjuka eftersom jag kräktes så fort jag fick i mig mat eller vätska.

dagen efter mitt anfall mådde jag likadant så vi åkte till akuten på sunderby sjukhus. en sköterska tog mig till ett rum där jag fick ligga ner på en säng. efter det så kommer jag inte ihåg någonting förrän jag vaknade upp på IVA.

det visade sig att jag hade fått försyrat blod eller Ketoacidos pga insulinresistens. insulinet jag hade på den tiden ville inte min kropp uppta så jag blev sjukare och sjukare utan att jag märkte någonting.

man måste verkligen vara på sin vakt med denna sjukdom annars kan det gå riktigt illa :O

Anmäl
2011-08-24 20:41 #10 av: Mala09

Låter som en obehaglig upplevning, men visar jo hur helt motstatta saker kan upplevas ramatisk (ingen insulin eller för mycket insulin.)Obestämd

Anmäl
2011-09-05 03:33 #11 av: moody

Såna där känningar får jag relativt ofta. Det är extremt jobbigt just det du beskriver att man vet vad man vill säga och eller skriva men bara lyckas få ur sig osammanhänganden sluddranden.

Jag har dock vant mig och tycker egentligen inte att det är så mycket värre än vilken annan känning som helst. Den största skillnaden är väl att känningen sitter i mycket längre efteråt även efter att man fått upp blodsockret.

I mitt fall är såna känningar nästan alltid resultatet av att jag tagit för stor dos av lantus (just det insulinet verkar jag vara extra känslig mot).

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.