Annons:
Etiketterdiabetestyp-1
Läst 2802 ggr
[Rabbitte]
4/18/13, 11:49 AM

Någon med samma problem?

Hej,

Jag har aldrig skrivit på den här sidan, dock tittar jag in ofta, men nu är jag så trött på min situation så jag ville skriva av mig lite, samt se om någon annan kanske känner igen sig i detta.

Jag får ingen hjälp utav min diabetesmottagning då mina symptom "inte anses tillräckligt allvarliga".
Jag fick diagnosen diabetes typ 1 för lite över 20 år sedan. Mina första 10 år med sjukdomen gick som en dans och mina doktorer och sjuksköterskor klappade mig på ryggen ungefär för det fanns ingenting att anmärka på.
Sen efter tråkiga händelser i sena tonåren utvecklade jag en ätstörning. Fick diagnosen Anorexia när jag var 18,5 år. Jag kämpade med sjukdomen och spenderade jag vet inte hur mycket tid på intensiven samt låsta avdelningar. Jag fick sagt till mig att jag lekte med döden och skulle leva max ett år till om jag fortsatte. Så tog tjuren vid hornen och hittade en underbar terapeut som hjälpte mig tillbaka och idag är jag sedan 2 år tillbaka friskförklarad. Dock har Anorexin satt sina spår på kroppen och det är en lång läkeprocess. 

Jag vet inte om min sjukdomshistoria har att göra med mina problem idag, men jag tänkte att det är värt att nämna. 
Då jag var på bättringsvägen fick jag magnesiumtabletter för jag hade ständigt ont i mina vader. De svullnade upp eller blev stela, kändes som musklerna drog runt i dem och ibland bara grät jag av smärta. Tabletterna gjorde varken gott eller ont, men började med stödstrumpor, som jag använder än, och de hjälper lite när smärtorna är lindriga. 

Men så för 3 dagar sen blev det en sådan där typisk reaktion som gör mig förbannad och är anledningen till att jag skriver här. 
Jag och sambon tog en promenad på kvällen, vi var ute drygt en timme och gick ungefär 6 km. Jag hade, som alltid, stödstrumporna på. Vi gick lugnt, men när vi kommer in känner jag att jag är darrig i kroppen, liksom utmattad. 
Dagen efter får jag träningsvärk i vaderna och låren vilket resulterar i att jag idag är sängliggandes för jag kan inte stödja på benen. Jag har kryckor, men jag orkar inte röra benen, jag är jättestel, de värker och jag kan inte göra det bekvämt för mig. 

Men min sjuksköterska, som i samråd med min doktor, säger när jag ringer och vill ha hjälp, att det låter som det varit förr och att jag ska vila och vara noga med mina insulindoser (har märk att kroppen vill ha mer insulin när jag mår så här). Hur kan de säga så? Är det normalt att en 25 år gammal tjej inte ska kunna gå på drygt en vecka, för så länge håller detta i, utan att det ses som tillräckligt allvarligt?!

Jag är rädd, och jag vill veta vad det är för fel på mig och om det går att göra något åt. Är det någon som har samma eller liknande problem, snälla skriv❤️

Annons:
Malinsson
4/18/13, 9:10 PM
#1

Fick diagnosen typ 2 i måndags, så jag kan än så länge för lite. Däremot har jag fibromyalgi så smärta är jag bekant med. Utan att veta mer om diabetes känns det ju som att du behöver mer hjälp. Kanske av en annan läkare. Jag vet att det är kämpigt att leta rätt vård. Hoppas du orkar kämpa på!

[Rabbitte]
4/19/13, 9:48 AM
#2

#1 Tack snälla du, har en syster med fibromyalgi - ruskigt otäck sjukdom, hon blev inte tagen på allvar alls i början av läkare utan slussades runt. Doktorer tror ofta de vet så mycket, men är sällan de lyssnar om det inte står i deras manual ungefär😡

Karin20
4/20/13, 8:12 PM
#3

Du ska byta läkare och mottagning. De måste ta dina problem på allvar och kunna se människan bakom. Du har ju inte bara diabetes utan även andra problem med ätstörningar.  Är det möjligt att kontakta terapeuten igen?

Det måste ju finnas någon medmänsklighet också.

//Karin

[Rabbitte]
4/21/13, 10:18 AM
#4

#3 Precis, tack så mycket.
Jag har ett tag funderat över om det kan vara kompartmentsyndrom, blev ju erkänt som en komplikation till diabetes, främst hos kvinnor med typ 1 för några år sedan. Stämmer otroligt bra in på de symptom jag har och hur jag anpassar livet efter smärtan lite.

Upp till toppen
Annons: