Typ 1-diabetes (kallades tidigare för insulinkrävande diabetes eller barndiabetes) är en form av sjukdomen diabetes. Denna diabetesform drabbar oftast barn och yngre vuxna, men kan förekomma i alla åldrar. Vanligast är att man insjuknar i tidiga tonåren. Även vuxna kan drabbas av typ 1-diabetes. Omkring en tiondel av all diabetes är typ 1-diabetes. I Sverige har uppskattningsvis 50 000 personer T1-D [1]

Sjukdomen kännetecknas av att bukspottkörteln inte kan producera tillräckligt av hormonet insulin på grund av en autoimmun reaktion som förstör de insulinproducerande betacellerna. Därför kan inte kroppen använda sockret (glukos) från födan. Blodsockret stiger, och insjuknandet går ofta snabbt. Sjukdomstecknen är onormal törst, kraftig urinmängd, trötthet, viktnedgång och svårigheter att ackommodera synen för avstånd. Därför uppträder problem med avståndsbedömningar.

Det är konstaterat att barn till typ 1-diabetiker löper större risk att drabbas av typ 1-diabetes än barn till föräldrar utan typ 1-diabetes. Risk att ett barn drabbas ökar med 5%[1] om ena föräldern har typ 1-diabetes och ökar till 10-20 %[1] om båda föräldrarna har sjukdomen. Även om risken ökar att man får sjukdomen om ens föräldrar har det är det emellertid så att 9 barn av 10 som får typ 1-diabetes inte har någon nära släkting med sjukdomen.[1] Många miljöfaktorer tros ha en roll i utvecklingen av T1-D. Om en enäggstvilling får T1-D är risken att den andra drabbas någonstans mellan 20 och 50 procent.[2] Det är ett tecken på att miljöfaktorer spelar en stor roll. Samma siffra för enäggstvillingar med T2-D är 90 procent[2].

Eftersom kroppen slutar tillverka tillräckligt med eget insulin, måste insulin tillföras utifrån. Den drabbade får lära sig att ge sig själv injektioner med insulin, vanligen tre till fem gånger per dygn. Insulinet kan också ges kontinuerligt med en insulinpump. För att bestämma rätt mängd insulin mäts blodsockernivån upp till flera gånger per dygn. Livsstilsförändringar som ökad motion och minskat intag av snabba kolhydrater (som till exempel socker) kompletterar insulinbehandlingen. En person med diabetes kan dock äta mindre mängder socker, och kompensera det med ökad mängd insulin. I vissa fall är socker nödvändigt, för att häva en låg blodsockernivå, hypoglykemi.