Jag pratar öppet om det, i det fallet om det är något som skulle kunna påverka mig. Jag kan t.ex. inte bara springa iväg på en fika eller gå bort utan att veta hur länge och vad som skall hända osv.

Jag har nog vissa skamkänslor kring min diabetes, men det är främst gentemot mig själv snarare än mot andra. Så jag skulle inte säga att jag skäms för att tala om det för andra och jag skulle inte dölja det om ämnet kom upp eller om det på något sätt är relevant. Men det är inget jag skyltar med heller och oftast är det inte så relevant att ta upp för min del. Om någon jag inte känner så väl ska bjuda mig på mat/fika så säger jag nog oftast bara vad jag äter och inte, och först om det i ifrågasätts kanske jag berättar om min diabetes (trots att det inte är enda skälet till mina kostval).

Men när jag har berättat så är det många som direkt antar att det är typ 1 för dom vet inte att man kan ha typ 2 även i ung ålder. Att jag har valt en rätt strikt kost kan också få reaktioner. Oftast har jag inget emot att ta den diskussionen eller att lära folk om diabetes, men ibland har jag helt enkelt ingen lust och då kan det vara enklare att inte säga något alls. Sen verkar en del personer tyvärr anse sig ha rätt att lägga sig i vad man äter bara för att man är diabetiker, och oavsett om kommentaren är "borde du verkligen äta det där?" eller "du kan väl ta en kaka, jag känner en diabetiker och h*n äter minsann vanliga kakor" så kan det vara lika irriterande.

Däremot är det för mig självklart att berätta för nära och kära.

Som tur är, så har jag ännu inte mött eller pratat med någon "allvetare" på diabetes men som det känns just nu så skulle jag antagligen explodera av ilska och be personen antingen ta reda på fakta eller dra till varmare trakter!

Är helt öppen med min diabetes, men har insett att det tar mer ork än vad jag har att alltid bemöta folks förväntningar/fördomar runt diabetes.