I början brydde jag mig knappt, antar att jag fortfarande var i chock.

Numera är det väldigt tungt och jobbigt, jag går och tänker på det väldigt mycket och funderar på vilken framtid jag kommer att ha.
Funderar på hur jag skall klara av att ha det på detta viset, som det är nu när jag inte klarar av att få ner sockret för att jag äter för mycket enligt experterna men själv tycker det är för lite för att jag skall känna mig nöjd.

Tittar på klockan och bara tänker på att det snart är dags att fixa något att äta igen, jag kan knappt gå ut och göra det jag vill eftersom att jag hela tiden måste hålla ett öga på vad klockan är.
Känner mig fastlåst helt enkelt, inget är kul och bara stressande hela tiden tycker jag.

Jag började storgråta dagen efter att jag hade fått diagnosen, när jag fortfarande låg inne på sjukhuset. Vanligtvis gråter jag knappt inför familj och absolut inte utanför hemmet så att jag grät på en "offentlig plats" där främmande människor kunde upptäcka det var väldigt udda för mig. Men jag kunde verkligen inte sluta. Naturligtvis kom en sköterska in och skulle ta blodprov just då så hon såg såklart att jag grät. Jag ville egentligen bara vara ifred, men en annan sköterska kom ändå in och pratade med mig (eller mest lyssnade egentligen) och i efterhand var det väldigt skönt.

Det var både chock och mycket känslor på samma gång. Det starkaste var nog skamkänslor över att jag hade gjort mig själv sjuk och orsakat min diabetes (jag vet att det har mycket med genetik att göra också, men det var inte vad jag tänkte på då). Att det dessutom var "åldersdiabetes" trots att jag är drygt 20 år gjorde inte skammen mindre. Samt känslan av att mitt liv var förändrat för alltid och att jag aldrig igen kunde äta vad jag ville. Oro över biverkningar. Typ 2orna jag har i min närhet har alla fått diagnosen när dom varit äldre. Så jag ska ha sjukdomen i 20, 30, 40 år innan jag ens är i samma ålder som dom personerna var när dom fick diagnosen. Hur mycket hinner min kropp skadas under den tiden?

Första tiden kunde dessa tankar och känslor ibland bli överväldigande, men mellan dom stunderna mådde jag ändå helt okej. Så jag skulle inte säga att jag blev deprimerad eller nedstämd, om man med det menar mer ihållande tillstånd. Det tog nog ett tag innan jag fullt ut accepterade diagnosen, men jag hade från början en plan för vad jag ville testa. Så fort jag fick komma hem fick jag ner värdena ganska fort och det lugnade mig. Tankarna och känslorna kan fortfarande slå till ibland men överlag mår jag bra och jag känner inte att diabetesen hindrar min vardag.

När jag fick diagnosen blev jag erbjuden att prata med någon men av lite olika orsaker föll det mellan stolarna, och jag har inte känt att jag behöver ta upp det.

Nu när du skriver det kommer jag ihåg att jag grät på sjukhuset också men det var inte för diabetesen utan för att jag tänkte på mina djur hemma och ville hem till dem eftersom jag var så orolig för hur vi skulle lösa det problemet med dem. Jag har ju alltid varit en hemma människa och nu inte kunna gå hem utan att riskera mitt liv, det var jobbigt!😢
Jag skrev ju ut mig själv några timmar dagen efter jag kommit in för jag var tvungen att fixa saker för djuren och lämna ifrån mig nycklarna till en moster men läkaren var inte glad men förstod ju hur det var.

Jag tyckte att jag visste hur jag skulle ta sprutorna och tabletterna så jag behövde ju inte vara på sjukhuset för det.
Sanningen var ju precis tvärtom egentligen, jag var ju allt annat än i kondition att klara mig själv hemma. Jag orkade ju knappt gå över köksgolvet utan att bli andfådd och dessutom var jag ju uttorkad när jag kom in i ambulans och det fattade jag inte hur det var möjligt eftersom jag inte fattade hur någonting i kroppen fungerade knappt innan och nu var det något helt nytt. Jag hade ju heller ingen aning om mat ändring och allt det andra….
När jag kom hem efter den veckan var jag glad självklart men jag grät mig till sömns många nätter och även på dagarna var och är mina tankar tunga och jobbiga.
Fortfarande är det fruktansvärt ledsamt och tungt vissa dagar men ibland är det dagar som är ok men överlag är det mer jobbigt än bra.

#3 Jag förstår att det måste ha varit väldigt jobbigt! Jag har inte ansvaret för några djur och hade ingenting jag behövde ta hand om hemma, men tyckte ändå att det var väldigt jobbigt att ligga inne på sjukhuset. Jag kan inte tänka mig hur jobbigt det är när man dessutom oroar sig för något därhemma
Jag mådde egentligen bra, jag blev inlagd "bara" för att dom inte fick ner mitt blodsocker och för att läkaren ville ha mig nära till hands för alla tester. Men jag kunde ta hand om mig själv och var inte påverkad alls. Sen var jag hos min mamma just då så hon kunde hålla koll på mig hemma. Så jag fick åka hem efter ungefär ett dygn (tror dock det delvis var för att avdelningen blev överbelamrad och dom hade sjukare patienter som behövde min säng). När det visade sig att mitt blodsocker sjönk mycket lättare hemma än på sjukhuset så blev jag utskriven

Vad skönt att du hade din mamma som kunde stödja och hjälpa dig!🤗

Vet att jag berättade det innan i någon tråd men kommer inte ihåg var. Jag låg ju med dropp i 2-3 dagar också, det hade jag ju inte kunnat göra hemma.😉

Ja, jag är väldigt tacksam att jag hade henne som stöd.

Nej, ska man ha dropp är det nog bäst att ligga inne :)
Nu när du säger det så fick jag en påse dropp på kvällen för att jag hade lätt vätskebrist (förmodligen för att jag hade suttit på akuten halva dagen). Jag tyckte det var väldigt läskigt att böja armen som droppet satt i, så det blev besvärligt att borsta tänderna den kvällen för droppet satt på höger sida och jag är högerhänt. Man kan ju ha mycket värre problem än så när man ligger inne på sjukhuset men just då tyckte jag väldigt synd om mig själv (såhär i efterhand är det väl mest lustigt, haha)

Jag borstade tänderna på måndag morgon och sen blev det inte förrän på tisdag kväll eller onsdag morgon. Jag var så medtagen, så jag minns inte ens om jag åt något på lasarettet innan onsdagen, det kanske var så att droppet gav mig näring och inte bara vätska och insulin. Vet inte ens om jag fick insulin i droppet då.

Det är synd att man inte får en sorts "dagbok" om vad som händer under tiden när man är så dålig och påverkad när man blir utskriven.
Jag fick ett utdrag från vårdcentralen den dagen jag kom dit men det står i stort bara att jag är "allmänt påverkad" och fick åka ambulans för vidare utredning på lasarettet.
Det låter ju mer som att jag var påverkad av droger än sjuk.😉

Jag fick min diagnos strax innan jul för ett par år sedan. Första tanken var "Jaha en till sjukdom till samlingen"
Tack och lov har jag flera vettiga personer i min närhet som jag kan prata med och enligt dem behöver diabetes inte vara en "livstidsdom"
Men för att kunna bli av med diabetes måste jag förändra en hel del saker och vissa av dem är inte görbara. Så det gör mig lite deppig.
Och bara tanken på att hamna på sjukhus, skrämmer mig. Just för att jag har en vilding till katt, som är van vid att jag nästan alltid är hemma.

Jag tänkte lite som #8. Ännu en sak i listan av sjukdomar.
Lade om kosten lite o med rätt medicin är det nu inget som besvärar mig.
Då var det värre för min man. Han pratade inte med mig på ett dygn. Tror det var jobbigt då enda erfarenheten han har är av sin far som inte tog hand om det.

Jag hade låg ämnesomsättning innan jag fick diabetes och äter Levaxin varje dag för den men den har aldrig påverkat mig vad jag vet.
Den upptäcktes av en slump för över 40 år sedan.
Min dåvarande trötthet kan ju ha haft med den att göra eller så var min nedstämdhet anledningen. Nu är den i rätt fart i alla fall.

För mig var det inte dramatiskt alls. Jag ligger precis på gränsen till att ha diabetes och fick höra att om vi satte in medicin samt jag gör vissa livsstilsförändringar kanske den till och med går tillbaka. Så för mig har det egentligen inte inneburit nån större påverkan tycker jag. Hade nog varit annorlunda om jag fick grov diabetes och behövde insulin osv.