Forskning på möss har visat att det kan finnas samband mellan diabetes och reglering av dopamin.

Men det är bara början av studier i ämnet.

Ta det med en nypa salt men är absolut inte omöjligt.

Här en av många studier.

https://www.nature.com/articles/nrn3957

Intressant. Borde inte då läkarna skriva ut lite "pigga upp dig piller"?
Eller kan man bli för beroende av dem och de i sin tur påverkar diabetesen???

Ja, det är många frågor och får man svar på en så kommer det tre nya!🙄

Hm, jag har nog antagit att det är främst det psykiska i att veta om att man har en livslång sjukdom osv som kan göra en nedstämd eller deprimerad. Men diabetes påverkar ju i princip hela kroppen så jag tror absolut att det kan finnas fysiologiska orsaker också, att det påverkar diverse hormoner och liknande. Men det måste ju tyvärr inte vara enkelt att behandla för det.

Men är man deprimerad bör väl medicinsk behandling diskuteras med läkare, oavsett vad som utlöst depressionen? Tänker jag i alla fall. Sen får man ju avgöra vad som är värt att prova och inte, och vad som eventuellt kan krocka med diabetesen och på vilket sätt.

#3. Ja, man kan ju tycka att det så viktigt att de kollar upp det men jag fick själv påpeka att jag var nedstämd och inte mådde bra redan innan jag fick diabetes. Det enda svaret jag fick av sköterskan var : Jag vet!

#4 Trist att det är så! Jag har en del personer i min närhet som kämpat med depression (eller annan psykisk ohälsa, ej kopplat till diabetes) i flera år och det verkar tyvärr vara väldigt svårt att få rätt hjälp och hitta rätt behandling

#4: Du borde byta VC eller på något vis få börja om i det här.

För din del det ju en mycket tydlig gränsdragning kring före och efter.

Att bli inlagd akut som du blev innebär ju bara det en chock.

All behandling du fått går efter en standardpatient men du är inte standard.

Du har andra rutiner men det är inte pga av det du fått diabetes.

Du ska bli individuellt hanterad och inte efter någon jäkla checklista.

De gör så gott de kan men det är inte tillräckligt för dig och det är inte du som är inkompetent- glöm inte det!

#6. Tack för de orden, de värmer!💖

Tyvärr tror jag inte att det skulle göra någon större skillnad på att byta VC, för jag vet andra människor som blivit lika "illa" behandlade på andra VC här i staden, så i stort är det nog lika dant överallt.

Funderar på om man kan vara inskriven på mer än en VC men frågan är ju hur man skall kunna få reda på om de har en bättre diabetesvård än där jag redan går?
Ingen idé att krångla och byta om den är lika dan som den redan är på det första stället!

#7: Har du kollat upp lasarettet? Här finns en diabetesmottagning som en del av medicinmottagningen. Kunskapsnivån på sjukhus brukar oftast vara högre.

Måste man inte ha remiss dit?
Jag har lite planer på vad jag skall göra men allt hänger på om jag orkar ta tag i det och när kallelsen till årskontrollen kommer.
Just nu är jag nere i en djup svacka och är inte i form att ringa och diskutera viktiga saker.

Här en gammal artikel från läkartidningen som stödjer dina teorier.

https://lakartidningen.se/klinik-och-vetenskap-1/nya-ron/2008/08/vanligt-med-depression-vid-typ-2-diabetes/

Konstigt att de inte fortsatt att forska mer om det, fast de tycker väl att det inte är så intressant/viktigt då själva diabetesen fortfarande inte är botad.

#9: På en del ställen fungerar det med egenremiss.

Bra att du har planer på hur du ska göra. Hoppas att din ork snart kommer tillbaka.🌻

Kanske inte några stora planer mer att försöka få tag i diabetessköterskan och ha ett samtal med henne, förhoppningsvis innan jag träffar läkaren på årskontrollen.
Det skulle hjälpa en del, hoppas jag.

Tyvärr har inget blivit som jag hoppats på. Jag har ju träffat en del nya människor som jobbar med diabetes men tyvärr inte mycket som de kunnat hjälpa mig med då alla de förslag de kommit med är för stora och jobbiga för mig eller så hänger det på sjukvården om och när de har tid och accepterar att jag är besvärlig.
Sen har jag ju inte fått träffa diabetessköterskan heller så det är bara att vänta och se vad som händer…

För mig är det inget konstigt att bli nedstämd när man får en diabetes diagnos. Hela livet ändras ju.

Jag tror att allt hade kunnat vara bättre om det hade funnits mer stöd för alla de som vill ha och behöver det.

Ni här inne har varit underbara som svarat och peppat mig i alla mina konstiga frågor och funderingar!🤗💖

Saken är väl det att jag hade trott att jag skulle fått mer stöd av familjen och i synnerhet ifrån dem som själva har diabetes. Visserligen har ju mycket ändrats inom diabetes sjukvården och forskning sen de fick sina diagnoser men det behöver ju inte betyda att de mer eller mindre helt ignorerar att jag fått det också.
Det enda i stort är att de tycker att jag testar sockret för mycket (6 -10 ggr om dagen) och tjatar om att jag förstör mina fingrar.

#16: det känns som att stödet och vården skiljer sig oerhört var i landet man bor.

Jag har fått väldigt bra hjälp.

Vi har inte diabetes i min släkt. På min mans sida hade hans far det. Och sura gamla gubbar är speciella 😄
Så min man fick en chock när jag fick min diagnos

Det är säkert olika från region till region och det som passar som stöd för någon passar inte den andra.
En del fattar ju och tar till sig diagnosen direkt och "lyder" doktorns råd medan andra (som jag) hela tiden funderar på hur man kan "smyga" iväg från detta och hoppas på att det går bra ändå…
Vilket det inte gör!!!

#18: jag var duktig första året. Sen blev det " men en chokladbit" som övergick till dagligen. Ja du fattar

Ja, jag var duktig i några månader sen gick det utför ganska så fort.
Jag tror att nästan varje dag så har jag ätit sådant som jag inte borde och inte lite heller.
De dagar när jag äter mig riktigt mätt är det inte lika viktigt med sötsaker men då blir sockret högt för att jag ätit så mycket. Så det verkar vara så att det spelar ingen roll hur jag gör, det blir bara fel.
Det enda är att leva på svältgränsen och äta lite var 2 - 3 timmen, vilket jag psykiskt inte orkar med…jag har ju annat att göra än bara titta på klockan och fixa till mat.

Ja, diabetesvården varierar högst betänkligt. Detta trots de Nationella riktlinjer som faktiskt finns. De är framtagna för att diabetesvården ska vara likvärdig oavsett var i landet man bor.

Jag har funderat på om det svaret jag gav dem precis efter jag fått min diagnos av dem, när de frågade hur jag tänkte om att "jag hade fått diabetes" och jag svarade "att jag var van vid det eftersom jag hade det runt mig. Hade vuxit upp med sprutor och sådant då mormor hade det och sen fick mamma det och min yngsta moster..
Sanningen var det att det enda jag tänkte var "jaha, vad är det med det då?"

Så jag funderar på om de trodde att jag kunde det här och att det inte behövdes några förklaringar?!

Jag anser att även om det står i manualen för vad de skall fråga efter att de givit beskedet, så borde de frågorna följas upp flera gånger, eftersom åtminstone jag troligtvis var så sjuk och avtrubbad att jag inte kunde ta in det.
Jag var inte chockad bara dåsig, trött, förvirrad och tänkte bara på mina djur när de sa jag skulle upp till lasarettet för fler provtagningar, inget om att jag skulle bli inlagd.
Tror inte jag fattade det förrän dagen efter, att jag inte skulle få komma hem på flera dagar och då fick jag panik p. g. av mina djur.
Det var det enda jag brydde mig om men å andra sidan jag gjorde ju inget annat än sov och låg med flera dropp.