#0: Det är inte insulinet isig som gör att man kan gå upp i vikt.

Insulinet sänker blodsockernivån och kroppen får mer energi att ta hand om istället för att det går ut i blodet eller i urinen.

Kroppen blir effektivare av insulin och behöver inte lika mycket bränsle.

Om man följer kostråden så begränsas intag av bränsle och även om den kroppsliga regleringen är mindre effektiv kommer det att bli ett lägre utflöde och blodsockernivån blir lägre.

Antingen skruvar man på motorn (insulin) eller också fyller man på mindre bränsle (kostförändringar) eller oxå gör man en kombination.

Ok, ja det är ju det här med kosten…

#2: Man får se till helheten och ta hand om sin kropp den ska hålla länge.

Det gäller att hitta en balans mellan insulin - kost och motion.

Det är svårt att få till jämvikten men det finns alltid hopp - inget är omöjligt om ändringarna sker gradvis.

Några steg eller rörelser extra varje dag kommer att ge resultat på sikt.

Frågan är ju hur mycket man är beredd att göra för att det skall bli så nära perfekt som möjligt?
Jag är inte säker på att det är värt alla problem, tycker jag har gjort nog och ändrat mig tillräckligt redan.

#4: Nu vet jag inte vilka problem du menar, men för mig är känslan av att må bra värd uppoffringar.

Att få vara pigg, känna ork och energi, glädje över tillvaron istället för att leva med trötthet, dimma i huvudet och energilöshet.

#4: Min uppfattning är att du lägger in en massa känslor i din diabetes - dina organ fungerar inte så.

De fungerar som vilken motor som helst. Du kan tycka att det är snällt att fylla på en bensinmotor med diesel men verkligheten är svart och vit.

För att din kropp ska fungera behövs en balans mellan kost, motion och insulin.

Till det kan du lägga allmänna hälsoregler - som vänner, god sömn och en bra dygnsrytm plus en buffert för oförutsedda händelser som livet ger både positiva och negativa.

Så enkelt kan man beskriva det men det är ett arbete att komma dit om man är van vid ngt annat och det är ett arbete att upprätthålla det också.

Jag har förstått att du gjort stora förändringar i ditt liv och det är en fantastisk prestation men för att du ska leva väl behöver du se över hela livssituationen och det kan inte sjukvården göra.

Den förändringen måste komma inifrån dig själv dvs du behöver känna dig motiverad till förändring.

Det stämmer men för att komma dit behövs ju hjälp, stöttning och upplysning.
Får man inte det så är det inte lätt att ens veta vad man skall börja med och motivering kan som i mitt fall vara svårt att finna.

#7: Jag tänker att en kuratorkontakt vore på sin plats. För precis som Pyttelite skriver, så upplever jag också att det är väldigt mycket baserat på känslor. Jag tycker mig mest märka av frustration och hjälplöshet. Och ska du orka och få någon ordning på det, kan du behöva stöttning med det emotionella också. En kurator kan även agera spindel i nätet och knyta kontakter och liknande, så på den vägen kanske du kan få ytterligare mer hjälp.

Det blir in en ond cirkel, sämre mående, sämre matvanor, sämre motion, sämre sömn, skapar bara mer av allt. För mår du dåligt kommer du troligtvis inte orka röra på dig som innan, du kanske börjar tröstäta, de ställer till medicineringen, kroppen börjar ta skada, du blir orkeslös och så är det igång.

#7: Vill bara tillägga att diabetes är en folksjukdom så du är inte ensam.

Inte heller ensam om att tycka att det är svårt och att känna misslyckande.

Det är inte dig det är fel på sjukdomen är ibland svår att hantera.

Det finns många rapporter och utredning som säger detsamma.

Tappa inte hoppet!

Jag förvånar mig över att det är så få här på forumet som pratar diabetes just pga att det är en såpass vanlig sjukdom.

Min önskan är att du får kontakt med fler så att du kan dela med dig och även höra hur andra har tacklat sjukdomen.

Kanske diabetessköterskan kan skapa en grupp eller att du hittar andra du kan prata med.

Kom ihåg från programmet att även små förändringar i kost och motion ger resultat.

Jag har redan pratat med en psykolog sköterska, slutade efter 2 år nu i maj. Det gav ingenting.
Jag har skrivit om allt detta i andra trådar.
Har svårt att röra mig p. g. av värk så det blir inget extra springande ute om jag inte har något som jag måste gå till.

Jag är också förvånad över att det är så få diabetiker här inne.
Fast många kanske inte vill prata om sin sjukdom.

#10: Jag syftade inte på psykologhjälp utan inställningen till diabetes.

Man behöver justera upp så man får en jämvikt mellan insulin, kost, motion och det har inget med känslor att göra.

Kroppens organ bryr sig inte om varför utan reagerar på de faktiska ämnena.

När det gäller motion finns det många olika varianter från styrketräning till konditionsträning och alla varianter påverkar diabetes positivt.

Insulinintoleransen mildras dessutom.

Att du får ont när du rör dig har säkert olika orsaker men kom ihåg programmet från Australien där personer som hade starkt nedsatt rörlighet gjorde stora framsteg både avseende kondition och diabetes bara genom att träna - och då lite mer än de vanligtvis gjorde.

En tanke vore att gå till en sjukgymnast och få ett lättare rörelseprogram anpassat till just din förmåga och din smärtproblematik.

Alla människor orkar inte med hur mycket förändringar som helst, intresset för att överge sitt välkända liv mot det okända driver inte alla.

#13: Fast är det bättre att ha insulinkänningar och på sikt få andra biverkningar när det är trots allt en enkel förändring att röra på sig mer?

Självklart inte, men när man inte orkar, kan eller vill så fungerar det inte med motion eller något annat. Man måste få hjälp med det andra först, det är ju det som är det svåra med diabetes och andra svåra sjukdomar, det går inte ta en sak i sänder utan man måste kasta sig in i orkanen direkt.

#15: Fast kommer du ihåg programmet du tipsade om?

Ja, jag kommer ihåg det men inte exakt vad du syftar på, om du menar lite mat -intag så funkar inte det för mig.
Jag äter fortfarande mycket och endast två ggr om dagen.

#17: Nej jag syftar på att små förändringar avseende rörlighet - konditions och motionsförbättringar ger stora förändringar och positiv påverkan på diabetes men att man får ta det i små steg som du säger.

Har ju redan svårt att röra mig så jag orkar inte mer än det jag tvingar mig till att göra som jag måste. Sen är jag ju extra dålig i flera dygn efteråt, som jag redan pratat om.

#19: Det handlar inte om att göra stora ansträngningar.

Det handlar om att förbättra sig successivt.

Att sätt upp pyttemål - t ex att på sikt besöka tvättstugan varje dag.

Inte för tvätten utan att gå den sträckan inte bara för att du måste utan för att du kan.

Din diabetes blir bättre även med små förändringar.

Poängen är ju att det räcker inte med det, utan man måste öka på hela tiden och jag är inte intresserad av sådant varenda dag. Det räcker med allt detta extra travande till vårdcentralen flera gånger i veckan/månaden.
Allt extra är så stressande för mig och skall jag hålla på och träna och upprepa saker flera gånger i veckan ger jag upp, det är tråkigt helt enkelt.
Hatar allt som har med motion och ansträngningar att göra, jag blir bara trött och arg.

#21: Att träna lite varje dag påverkar hela din kropp och du blir piggare och får det roligare.

Träning behöver inte vara tråkigt och din kropp anpassar sig snabbt.

Om det är så att du vill ha roligt hela tiden så är det väl bättre att göra några ”tråkiga” saker för att sedan få ut mer av det roliga.

Nej, jag vill inte ha roligt hela tiden men förslitningsskador blir inte bättre, de blir värre med tiden.

#13: Jag skulle säga att det istället handlar om att få tillbaka ditt liv som det var innan diabetesen, inte att sträva efter det okända.

#23: Det finns olika sätt att röra på sig och förslitningsskador blir sämre om man inte använder kroppen.

Om det är så illa så behöver du även ta upp detta med sjukvården.

#24. Ärligt talat så var mitt liv inte mycket bättre än det är nu. Den största skillnaden var väl att jag inte hade diabetes.

Jag har gjort de förändringar jag orkat med och de jag kan acceptera själv, om det skall bli några mer så får de komma när jag orkar med det.

#26: Jag tror att när din nya diabetessköterska har fått lite mera ordning på dina blodsockervärden så kommer du att känna dig betydligt piggare. 💜

Kan ju vara så att du även innan diagnosen låg på förhöjda nivåer under en längre tid och därmed inte mådde så bra då heller.

Nej, jag har mått dåligt sen jag var ganska ung, p. g av sorg och annat.

#28: Tråkigt att höra. Förstår att det inte blir bättre med alla bekymren runt diabetesen och sedan kommer vi här och "tjatar på" om att ändra det ena och det andra…

Ja, varför skrivs det så lite om diabetes på ett forum som heter diabetes?
Man kunde ju tro att fler diabetiker skulle skriva här……

Det var de frågorna som stannade kvar i mig efter att ha läst igenom tråden.

Jag vågar påstå att diabetes är en sjukdom som påverkar hela individen. Det handlar inte bara om insulin och bg- mätning.
Hela livet bakas in i sjukdomen som kräver uppmärksamhet 24/7 av den som drabbats av den.

Alla har inte ett väl inrutat harmoniskt liv. En del utav oss har haft svårigheter att balansera upp hela livssituationen på grund av omständigheter - som vi helst inte vill prata om.

En del av oss har vuxit upp med att ta ansvar för andra långt innan mognaden för detta var etablerad.
Sorg, svek, verbalt våld, hot om våld
mm.
Oro rädsla påverkar bg enormt mycket.

Det finns så mycket vi inte vet om någon annan.
Och någonannan kanske inte vill visa upp sin smutsiga och fula känslomässiga röra - för vare sig sjukvård eller någon annan heller för den delen.

Känslan av att trots allt balanserande med trasslig livstillvaro sitta framför för doktorn och förklara varför HbA1C ff ligger högt utan att skämmas -( eller försäga sig)

Det går inte. Skammen kan man bara försöka dölja

Det finns så mycket som vi inte vet om någon annan - så när någon vill komma med goda råd - och prata om alla dessa små små steg som kan göra det lite bättre….. längre fram….
Hur ska någon förstå att någonannan redan är matt, matt in i benmärgen - kanske till och med livs trött?

I välvilja kan vi människor vilja så mycket väl - utan att förstå att just det kan kännas som ett väldigt tungt och övermäktigt krav.

För visst vet vi som lever med sjukdomen vilka hemskheter som kan tänkas vänta - där borta i framtiden - som en dag kommer.

Nu var ju inte dessa skrivna samtal skrivna till mig -
Men dessa samtal väckte upp tonåringen i mig. Jag var 16 år när jag debuterade eller min diabetes melittus debuterade. På midsommar afton är det 40 - år sen som jag las in på sjukhus.

Och världen vilade då mina axlar.
Jag hade inte tid med detta.
Jag har egentligen aldrig riktigt haft tid med att ta hand om min sjukdom.
För allt och alla andra har gått före.

Tack för din input rore, så sant som det är skrivit.

#31: Tack själv Tarotstollan!

Det var faktiskt väldigt befriande att sätta ord på detta.
Så tack för allt ni alla skrivit - som väckte upp den slumrande del utav mig som nog aldrig riktigt kommit till uttryck.

🌿🪷🌿