Som mitt liv ser ut i dag är jag glad att jag inte arbetar längre. Hade aldrig klarat en dag utan problem med diabetes.
Mådde ju dåligt ändå p g av vantrivsel och stress.

Hur uppmärksammar ni denna dagen?

Jag har sett lite reklam med ett barn som har typ 1, det är nog samma som de hade förra året.
För övrigt är det väl bara som vanligt, kanske tänker lite överlag mer på alla människor som har det.💉

Detta har jag inte hört något om.
Borde uppmärksammas mycket mer än det gör.

Ja, det är inte mycket man hör om diabetes överlag om man inte går in på deras sidor och läser om folk som bloggar och berättar om sina liv och hur vården är.

Säger redan nu förlåt för min dystra ton.

14:e november
Världs diabetesdagen.

Visst är det väl bra att uppmärksamma och framför allt medvetandegöra för allmänheten.

Visst har vetenskapen tagot fram bra hjälpmedel bara under den tid som jag haft min T1.

41 år.
Ett helt liv tillsammans och fortfarande är vi inte riktigt kompisar.
Det är lätt att rycka på axlarna och svara nått förväntat och självklart. När någon kommer med frågor. Eller säger typ att nu för tiden är det ju inte lika farligt som förr.

En läkare sa till mig att det är ju nästan som att vara frisk. Nu för tiden…..
Det är ett tag sen de orden yttrades.

Visst. Livet har förenklats med hjälpmedel. Väldigt mycket.
Men, det är inte helt enkelt att vara insulinbehandlad diabetiker.
Det är inte kul.
Diabetesen går inte att undvika.

Aldrig kan jag fullt ut njuta av tillvaron och inte undgår jag min oro när kroppen förändras och jag möts med oförstående vårdpersonal och kommentarer som; Du har ju haft din diabetes länge nu. Så du har ju ändå haft tur.

Jo, jag har haft tur. I oturen.
Eller hur jag nu ska uttrycka det.
Sen har det ju blivit bättre med allmänhetens påhopp. De som ansåg vad jag som diabetiker borde äta eller inte äta och alla dessa antaganden som lett till goda välmenande oombedda råd.
För inte borde väl du?
Du måste tänka på framtiden!
Du vet det kan bli svåra
komplikationer osv.

Som om jag inte skulle vara
medveten om det……?
Livet och dess oändliga höga berg och djupa dalar. Hormoner, känslor, och känsloyttringar, omständigheter. Omöjliga att undvika.

Precis allt i livet påverkar systemet som ska reglera blodsockret. Det är inte bara att mäta bs, ge insulin och äta och träna.

Asså i skrivande stund känner jag mig redig arg, faktiskt. Det är något återhållet som trycker i bröstkorgen i skrivande stund.
Kanske att det är den instängda arga 16 åringen som aldrig kunde släppa ut sin ilska när hon fick diagnosen?
För hennes liv var redan övermäktigt
och svårt.

Kanske är det så.

#4. Tack för ditt inlägg! Precis så är det men jag hade aldrig hållit tyst om någon hade sagt att det är enkelt att ha diabetes idag.
Jag hade läxat upp dem av ren ilska!

Jag har förändrats så mycket sen jag fick min diagnos och inte till det bättre, mer ilsk, arg och ledsen.
Jag gör mina försök att sköta min diabetes men över 90% misslyckas jag.
Jag känner inte att jag fick den hjälp och stöd som jag behövde i början och när jag sakta började förstå vad det innebar att jag skulle göra, så tappade jag intresset för det.
Fick ju inga råd om mat eller hur medicinen skulle skötas eller något…
de skyller på att de hade fullt upp med Coviden så de missade helt att jag behövde extra hjälp.
Att man som nybliven patient skall behöva sitta och läsa på internet, låna böcker och försöka prata med andra diabetiker för att lära sig om sin sjukdom är inte rätt och blir så lätt fel…
Dessutom inte få svar på sina frågor när man äntligen får tid hos sin diabetessköterska hjälper ju inte heller.

Så jag är medveten om att jag inte kommer att leva så länge som jag skulle kunna göra bara jag hade fått mer hjälp från början, nu känns det för sent att börja om, även om jag vet att så inte är fallet.
Jag är helt enkelt för trött för större förändringar och jag vet ärligt talat inte vad jag skall göra längre. Allting är bara för mycket och jobbigt!

Det är en viktig dag, men förutom att ha läst några inlägg om det i Facebook-grupperna jag är med i så har jag inte uppmärksammat det på något sätt.

Fokus på arbetsgivare tycker jag är en bra idé. Jag arbetar och jag har inte bett om, eller behövt, något särskilt på min arbetsplats men det finns ju saker de skulle kunna göra för att främja bättre hälsovanor i allmänhet. Vi har ett generöst friskvårdsbidrag men ingen friskvårdstimme exempelvis, vilket jag saknar från en tidigare arbetsplats. Sen tycker jag det är svårt med vissa saker, som att framgång eller högtider alltid firas med godis eller fika. Jag vet ju att alla mina kollegor inte behöver undvika sötsaker och jag vill inte vara glädjedödaren, men för mig ger det absolut ingen glädje att behöva gå förbi en stor godisskål flera gånger per dag och försöka låtsas som att den inte finns. Det hade kanske gått att visa uppskattning på annat sätt ibland.

Men överlag blev min diabetesdiagnos nog främst tankeställaren jag behövde för att göra bättre val gällande min hälsa. Jag hade såklart föredragit att inte ha diabetes men de allra flesta dagar är den faktiskt inget stort problem heller. Jag önskar att det var så för alla.