Tyvärr så märker jag att jag isolerar mig mer och mer, vill inte gärna gå ut, särskilt nu under sommaren när sockret dimper i backen på bara 10 minuter.
Förut kunde jag gå ut till affärerna 3-4 ggr i veckan, numera är det bara 1-2 ggr i veckan.
Känner mig inte trygg och stressar som en blådåre för att hinna med så mycket som möjligt på kortaste tid när jag är ute.

Min första spontana tanke var att svara nej… på din fråga.
Men sen kom jag ihåg att det är väldigt längesen som jag fick diabetes.

Osynliga alternativ öppnades upp av din fråga.

Det är inte så att jag isolerar mig. Men jag drar mig för att göra vissa saker som jag skulle ha velat prova på. Om jag hade varit så att säga frisk.

Typ fjällvandrat eller rest till lite mer otillgängliga platser. Jag skulle nog ha varit lite mer självständig och modig, tänker jag.

Jag tycker det är bökigt att resa framförallt utomlands * för tänk om*
Jag glömmer packa med. Eller om grejorna skulle åka åt motsatt håll osv osv?

Innan jag kommit iväg har jag halvt om halvt skrämt ihjäl mig själv. Och då reser jag ändå med insulin och tillbehör i handbagaget😇

Hjärnan och rädslopaketet som det innehåller kan vara väldigt svåra att bryta sig ur.
Iallafall för mig.
Kanske är det en form av isolering?

Jag blir inte för låg, vilket jag är tacksam för, så jag behöver inte oroa mig för den aspekten och det får mig inte att undvika något.

Men jag kan bli stressad över sociala grejer som involverar mat eller fika. Jag kämpar ju med sötsug annars också, men i vardagen vet jag oftast hur jag ska hantera det. Med andra människor och särskilt när något ska firas blir det svårare. Hittills tror jag inte att jag helt undvikit att göra något jag vill göra för den orsaken, men det är absolut något som kan stressa mig och få mig att tänka tanken att det vore enklare att bara stanna hemma.

Även planering för minsta grej är så jobbigt att jag oftast undviker att göra det enklaste saker.
Vågar t. ex. knappt gå ner i trappan och hämta posten eller gå till tvättstugan om jag inte har mobilen och Dextrosol med mig.
Är så trött på alltid att ha denna rädslan hängande över mig och en annan sak är att ibland orkar jag inte ens gå upp ur sängen när larmet tjuter för att jag är för låg, tar bara en Dextrosol och vänder mig om och somnar om.
Tänker bara att vaknar jag igen så gör jag det, annars har jag inte ont av det om jag somnar in för alltid.