Etikettövrigt
Läst 2367 ggr
Maja
2010-02-05, 16:43

Motivationen är på noll

Kommer ni in i sådana perioder när allt bara känns hopplöst när det gäller er sjukdom? Hur tar ni er ur sådana?

Jag är inne i en sådan period nu. Alla nålstick gör ont som bara den, jag börjar alltid blöda efteråt så varannan tröja har en liten blodprick på sig. Det svider, sticker, jag blir tårögd. Har inte testat mitt blodsocker på ganska länge (förutom någon enstaka gång då och då), men jag känner ju ändå hur jag ligger till = bra, möjligtvis ibland lite högt.

Men just nu är jag bara så trött på den här sjukdomen! Jag är trött på att behöva "smyga" med min spruta och få undrande blickar under föreläsningar när jag inte har möjlighet att lämna rummet för att ta den. Jag är trött på att aldrig kunna gå ut på en vanlig promenad utan att tänka "Har jag med mig det här och det där?". Jag är trött på att min diabetes gör så att jag inte kan ta andra mediciner (har svårt med andningen, men om jag tar den medicin jag behöver för det så slår det ut insulinet, så jag får leva med att ha det tungt att andas)…

Jag är trött på…

Ja, en hel del. Jag känner absolut ingen som helst motivation till det här. Nada. Noll.

Försöker att tänka "Men du, om du inte skärper dig snart så kommer du att bli både blind och amputera bort armar och ben". Okej, visst, så illa är det inte. Jag sköter sjukdomen hyfsat, men mår ändå inte bra över den…

Hur gör ni för att komma ur sådana här jobbiga perioder?

Sheena
2010-02-06, 00:04
#1

Usch vad jobbigt! Vet precis hur det känns.. struntade fullständigt i min diabetes i många år, och mådde därefter. Men grejjen är ju den att när man mår fysiskt dåligt så får man ju heller inye nån kraft att tag tag i saker o ting mentalt heller.

Den stora vändningen för min del var upptäckten av LCHF. Har du funderat nått på att pröva detta? Jag äter inte nån jättestrikt diet direkt, bara skippar alt vad vete, pasta, potatis o övrig stärkelse heter. Detta har gjort STOOOR skillnad både på mitt blodsocker, stabilare o lättare att räkna på och rent psykiskt så känns det som att jag får "kraft" att engagera mig i mitt eget välmående. Även så är det ju äldigt inspirerande att lära sig nytt, både så enkelt som gällande nya sätt att laga mat och nya kunskaper om hur kroppen fungerar.

Nuför tiden är det inga konstigheter för min del att testa bs innan varje måltid.. (stort bekymmer tidigare) bara för att nu blir jag så jäkla nöjd vare gång eftersom det allt som oftast är fina värden mätaren visar. Skrattande Och detta håller i sig.. hållt på ett drygt år nu iaf..

Men visst. diabetes är ju till stor del en sjukdom som påverkar psyket. man får väl helt enkelt räkna med att ibland så palla inte huvet med att man har en sjukdom som denna och då sätter det sina spår på kroppen. Grejjen är väl den att hitta sätt att komma över detta tillstånd. För komma undan det lär man ng aldrig göra.. Man får lära sig att acceptera fakta, och göra det bästa utav det!

Och du, aldrig smyga med sprutorna. Ta sprutan vid matbordet. Frågar folk så förklara vad diabetes är. Jag har upptäckt att ju mer man pratar om det (utan att verka fanatisk då) så skärper man lixom till sig omedvetet Skrattande för om folk vet att jag är diabetike så kan jag inte äta hur som helst..  hihi.. oavsett om de bryr sig eller inte. Men ALDRIG SKÄMMAS!!!!

Maja
2010-02-06, 00:32
#2

#1 - Mjo, jag har testat LCHF och GI och allt vad det heter men jag vet inte… Det fungerar inte så vidare, kanske har jag inte gett det tillräckligt lång tid? Är dessutom student vid universitetet så det blir ofta något snabbt och billigt att äta när man är i skolan långa dagar - kanske en baugette med ost och skinka. Jag är alltid noga med att köpa fullkordbröd, fullkornspasta och så vidare.

När jag fick min sjukdom i början så var allt frid och fröjd. Jag älskar utmaningar och tyckte att det var superkul att ha någonting nytt att lära mig att leva med. Så var det de första 2-3 åren. Nu är det bara pest och pina. Alla dessa hemska stickhål har gett mig fettklumpar och blåmärken på mage, rumpa och andra ställen trots att jag varierar mig. Detta gör även att jag skäms över hur jag ser ut i många fall. När jag träffar någon (om jag dejtar någon eller sådant) så har jag oerhört svårt för att visa mina märken/bulor så jag skäms nästan…

Jag tycker att det är jobbigt när folk frågar "Vad gör du?", "Vad är det där?", "Vad håller du på med?" och så vidare när jag laddar sprutan, drar upp tröjan en bit och sticker mig. Visst förstår jag att de är nyfikna, det skulle jag också vara. Men jag orkar inte förklara det för en ny människa varje dag…

Nä, just nu är jag bara inne i en sådan där hemsk period. Ursäkta om jag låter som någon heldeppig människa. :P

Tack för peppningen i alla fall! :)

[peter54]
2010-02-06, 01:23
#3

Jag känner igen mycket av det där. När jag fick diabetes 1968 var det svårt att få någon hjälp, man fick mest skäll för att man inte skötte sig.

Jag hade ointresserade föräldrar som inte gav något som helst stöd eller hjälp med någonting och jag som 13-åring klarade inte av att själv ta hela ansvaret för min diabetes.

När jag överhörde mina föräldrar prata om mig en gång och min pappa sa att jag inte skulle leva tills jag blev 25, tappade jag all motivation och skötte mig inte alls.

Det har kostat dyrt. Jag blev blind 1985, opererades 3 gånger i vardera ögat, förlorade ett öga men fick tillbaka synen på det andra.

!990 var njurfunktionen noll och sedan dess har jag gått i bloddialys. 1998 miste jag båda fötterna och går numera på 30 mm titanrör och kolfiberfötter.

Jag har uttalade skador på nervfunktionerna, lederna, kärl och hjärta. Tänk om jag hade haft motiverade föräldrar som hade motiverat mig i sin tur …

Idag sköter jag mig, men jag önskar idag att jaghade letts in på rätt spår långt tidigare i livet, för jag gillar livet.

Därför skulle jag vilja säga till alla som tappar sugen att häng i ändå, det lönar sig för framtiden.

Maja
2010-02-06, 01:33
#4

#3 - Oj, beklagar allt som har hänt dig! Tack för att du delar med dig av allt!

Måste ha varit jobbigt med föräldrar som inte brydde sig. Mina var snarare tvärtom. De var på mig konstant. Kunde väcka mig mitt i natten och säga åt mig att se hur jag låg till i mina värden. De sade alltid "Har du tagit sprutan?", "Har du testat ditt blodsocker?". Visst vet jag att det bara var för att de var oroliga, men de sade så varje gång jag hade ätit. Hörde av sig när jag var i skolan: "Du kommer väl ihåg att ta sprutan?" Det blev istället nästan jobbigt att hela tiden behöva "påminnas" så där. Jag hade full koll själv (fick typ 1 som femtonåring).

Nu bor jag ensam, 20 mil hemifrån. Pluggar på universitetet och träffar läkare en gång i halvåret som säger att allt ser bra ut. Men mamma och pappa är ändå på mig - så fort jag kommer hem. Bara jag tittar på mat så frågar de "Har du tagit sprutan nu? Kommer du ihåg den?" Ständigt påmind. Visst, återigen: Jag vet att de bara vill väl, men det känns som att de inte litar på mig. Jag har tagit upp det med dem X antal gånger, att jag kan ta hand om min sjukdom själv. Men jag vet ju att de bara vill väl, så jag vill inte klaga eller något sådant.

Det gäller nog att vara någonstans mellan överbeskyddande och att låta personen klara det själv tror jag. Motivation behöver alla, men det är skillnad på motivation och "jagande".

Jag har haft typ 1 i snart fem år nu. Läkarna säger att det ser bra ut. Om jag fortsätter som jag gör så ska det inte vara några problem, men sådana här perioder när man mår sämre kommer man nog alltid att ha.

[peter54]
2010-02-06, 02:52
#5

#4 Ja, det är inte den sortens stöd jag hade efterlyst från mina föräldrar. Snarare hjälp att laga rätt mat, stödja mig i att äta rätt och se till att jag fick den utrustning jag behövde.

Att de hade engagerat sig vid mina läkarbesök och satt sig in i sjukdomen osv. De gjorde inget av detta utan lämnade mig helt ensam med allt.

Maja
2010-02-06, 10:07
#6

#5 - Jag hoppas att du mår bra idag! Glad

[peter54]
2010-02-06, 11:44
#7

#6 Tack, jag mår så bra det går efter 20 år i hemodialys. jag har familj och två småskolebarn, så det är bara att se till att hålla sig på topp. Skrattande

Sheena
2010-02-06, 13:01
#8

Juve, tänker på det du säger du får så mkt knölar och blåmärken, vad har du för kanyler? Finns ju olika längder på dem och så, har du bett att få de allra kortaste o smalaste? Kan ju vara så att de du har gör onödigt stor åverkan på kroppen..

Maja
2010-02-06, 18:26
#9

#7 - Härligt! :)

#8 - Har den allra kortaste på 5*0,25 mm och har alltid haft den. Har blivit erbjuden pump men det säger jag nej till.

Karin20
2010-02-07, 17:14
#10

Livet är fullt av tappade sugar, säger Hasse Alfredsson. (Hasse&Tage)

Själv känner jag mig ibland som en sån där pingvin som finns på BVC, med en tyngd i botten. Man slår till den och den lägger sig ned, men är snart uppe igen, lite gungande.

Tycker alla ni är fantastiska personer som orkar, orkar få en sjukdom så tidigt i livet och ändå orkar stå ut.

Peter, jag vet inte hur det var på den tiden, trodde man att det inte gick att överleva med en diabetesdiagnos? Fick dina föräldrar veta något om vad de skulle kunnat göra? Annars kan jag inte förstå deras förhållningssätt. Jag blir bara så ledsen.

//Karin

[peter54]
2010-02-07, 19:36
#11

#10 Nja, det var nog inte därför de sa så. Min pappa tyckte inte att jag skötte mig, men utan stöd från föräldrarna var det svårt att ta fullt ansvar som just fyllda 13 för en sjukdom som jag då inte visste någonting alls om.

Deras förhållningssätt kommer från dem själva och inte från omgivningen. De fick all information så då fanns att tillgå. De brydde sig i en månad, men sedan var allt tillbaka i gamla gängor igen.

De resonerar ungefär på samma sätt fortfarande. När min pappa (som jag sa upp kontakten med för 20 år sedan), fick höra att jag skulle amputera båda underbenen 1998, sa han bara -"jaha, ja då är det slut".

När jag 1990 låg på sjukhus med totalförlamning i armar och ben under 14 månader och alla trodde att jag skulle dö, började han dela upp mina ägodelar mellan sig och min bror.

Han sa till min bror; -"Peter har ju flera fina bössor och de kan jag ta, sen har han ju en fin cykel och den kan ju du ta till din pojke". Min bror blev förstås oerhört arg och upprörd.

NaimaG
2010-02-07, 19:49
#12

Kan förstå att du tänker negativt. Det är aldrig lätt att ha en sjukdom oavsett slag. Men du ska alltid tänka att du kunde ha varit i en värre situation. Alla motgångar har sina uppgångar. Att dina känslor kring din sjukdom varierar från dag till dag är fullt förståeligt och vanligt.

Men du ska vara glad att du är den du är. Även om det kanske inte är en possitiv syn i din uppfattning så ger din sjukdom dig erfarenhet och genom den kan du hjälpa andra komma till rätta och till acceptering med sin.

Det finns alltid en lösning på allt. Diabetes går visserligen inte att bota men det finns alltid möjligheter till att göra din vardag lättare för dig.

[peter54]
2010-02-07, 21:26
#13

#12 Nejdå, jag är absolut inte negativ. Vore jag det hade jag aldrig levt idag. Min  vardag är underbar och jag älskar mitt liv och det jag har.

Jag berättar bara hur det var för mig en gång, det betyder alls inte att jag har en negativ attityd till mitt liv , vare sig då eller nu.

Glad

NaimaG
2010-02-07, 21:28
#14

#13 Det var till TS jag riktade den kommentaren =)

[peter54]
2010-02-07, 23:17
#15

#14 Jaha, det förstod jag inte, jag ber om ursäkt.

exitingsvillemo
2010-02-17, 00:51
#16

Kom igen nu Maja, kämpa på. Själv ser jag också ut som ett, jag vet inte vad, på låren och magen.

Har 2 knölar på var sida om magen som inte försvinner vad jag än gör.

Skulle jag vinna på Triss skulle jag lägga mig under kniven direkt!! Så jag förstår verkligen hur du känner. Det suger fett att vara diabetiker.

Men tyvärr så är ju den bistra sanningen att, ju bättre vi tar hand om vår sjukdom, desto bättre kommer vi må och desto längre får vi leva =)

Jag missköter min diabetes ganka bra tyvärr just pågrund av samma deppiga orsaker som du, det är drygt!!!!

Men jag ska ta tag i det nu, för jag har en framtid, jag vill se min underbara son växa upp och ge mig barnbarn, jag vill inte missa ett ögonblick av vad framtiden har att erbjuda.

PEPPA-PEPPA-PEPPA… Skrattande

Sheena
2010-02-17, 07:24
#17

men hörrni, ni med knöliga magar.. vore inte pump ett alternativ då. typ bara för ett år eller nått för att komma tillrätta med just det problemet iaf. vila magen lite lixom.. borde ju inte va några svårigheter att få då ni upoenbarlgen lider av alla sprutor. kolla me vården vad de finns för hjälp att få!!

Hoppfull
2010-02-22, 17:54
#18

#0 Jag är nu inte diabetiker så min åsikt behöver du inte ta till dig om du inte känner för den Flört

Men jag tror att du behöver försöka vända på ditt tänk för att bryta den här spiralen.

Istället för att se allt som är besvärligt och svårt, allt du inte kan och inte får, alla gropar och märken och människors nyfikenhet. Så försök att tänka på allt det du faktiskt kan! Tänk på hur pass frisk du faktiskt är, tänkt på vilken frihet du har som kan göra vad du vill om du bara har med dig rätt saker. Du kan resa, idrotta, umgås, gå ut och käka, festa osv osv.

Det finns nästan inga begränsningar alls för dig och ditt liv så länge du inte sätter upp dem själv för dig!

Vi är massor av människor som är sjuka och begränsade på olika sätt men om man försöker tänka kreativt kan man göra i stort sett VAD man vill bara man anpassar sitt görande till just mina/sina förutsättningar.

Så försök att släpp det svåra och fokusera på allt det som är fint och bra så kanske du kan finna styrkan och glädjen där. Och då kommer du att vilja sköta din sjukdom automatiskt för att kunna göra ännu mer av allt det roliga Glad

Lycka till!!

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

RuiXue
2010-02-22, 19:04
#19

Håller med #18

Och ett uttryck jag hört många av mina vänner med diabetes använda är: Jag har diabetes, diabetes har inte mig! Och det tankesättet tror jag hjälper många att klara av sin vardag med diabetes.

Så försök se det positiva i situationen och gör allt du vill göraGlad

En av mina vänner online hade ett fastevärde på över 12 idag, och ändå är hon sprudlande glad och låter inte ett högt värde dra ner humöret. Med det sagt så har hon haft diabetes i över 40 år men ändå. Att ha en positiv inställning till saker gör att det är lättare att känna sig motiveradGlad

Jag har inte diabetes, annat än möjlig pre-diabetes. Men jag har konstaterad B12 brist och tar Behepan sprutor för det. Nålarna jag använder är både större och längre än de som används på insulinpennor plus att jag tar 1ml Behepan åt gången, men jag känner ändå inte mina sprutor. Intalar mig helt enkelt att det inte gör ont, och då känner jag inget heller. Men förväntar man sig att känna sticket så självklart känner man det.

Se även till att slappna av när du tar dina sprutor, då känns det mindre.

Jennie


LenaKa
2010-02-22, 21:58
#20

Juve

Jag fick min diabetes 1967. Jag har misskött mig under tonåren och tills jag fick barnen (1986). Jag har nog haft tur trots allt. Hittils är det endast kranskärlen som jag fått vidga en gång…. känner mig frisk i hjärtat nu, men man vet ju aldrig. Har ont i leder och muskler, men det har minsyster också som inte är diabetiker. Min mamma hade ledgångsreumatism, så det kan ju vara nåt ärftligt.

När jag var yngre var det svårare. Med åren har jag förstått att jag vill vara med ett tag till (är 51) och faktum är att trots att det emellanåt är kämpigt är jag otroligt tacksam över den hjälp som finns att få och över alla hjälpmedel.

Jag ville inte heller ha pump i början när jag blev erbjuden. Men idag efter några år skulle jag aldrig byta bort den. Visst, man får bära den med sig och den är med när du dejtar… men är lätt att ta av och på. I stort sett slipper du känningar och du hoppar över måltider om du vill. Det negativa är väl att man måste prova blodsocker mjinst morgon och kväll… men det blir man van och man trycker ju bara på knappen när man doserar. Sticker i magen 1-3 ggr i veckan.

Ge pump en chans, det tar kanske ett par månader att lära sig leva med den och det är bara att sluta med den om man ångrar sig.

Lycka till och hoppas det vänder snart, så du blir tacksam och glad.

[peter54]
2010-02-23, 16:04
#21

Hmm, jag tycker inte att "det suger fett" att vara diabetiker. Om jag "bara" hade min diabetes att hantera skulle jag vara mycket friare i min livssituation än vad jag är nu. Diabetes i sig är inte så farligt jobbig tycker jag, det som är jobbigt är komplikationerna av den.

Samtidigt håller jag förstås med #18. Det tjänar inte någonting till att slå huvudet blodigt mot väggen för saker som inte går att göra något åt. Nu ser min verklighet ut så här, så då får jag göra det bästa av den.

Det finns massor av saker som jag inte kan göra längre, men jag släpper dem och ägnar mig åt att göra det jag kan istället. Jag strävar alltid efter att sätta likhetstecken mellan det jag kan och det jag vill.

När man lyckas med det så blir livet lika meningsfullt som för vem som helst. Då uppnår man den livskvalitet man önskar.

#17 Insulinpump är inte för alla, den förutsätter att man inte har någon annan sjukdom utöver själva diabetessjukdomen. Jag har alltid blivit bestämt avrådd från pump just pga alla mina senkomplikationer och därmed mycket förhöjda infektionskänslighet.

Sheena
2010-02-23, 19:45
#22

#21 Det var bara ett TIPS om pump!! Eftersom Juve inte skrivit ngt om andra sjukdomar så kan jag ju inte ta för givet att hon har det och inte skriva saker jag kommer på som KANSKE skulle passa henne. Eller?

[peter54]
2010-02-23, 23:13
#23

#22 Du misstolkar mig. Jag har inte vänt mig emot att du föreslår pump i sak, jag bara påpekar att inte alla diabetiker kan ha pump och tar mig själv som exempel.

Inget att bli så upprörd att du behöver skrika över Glad

Upp till toppen