Om han har valt att inte berätta så tycker jag du ska lita på att han har koll på sin sjukdom. Speciellt om du upplever att han gör ditt bästa för att dölja det. Han är vuxen och tycker uppenbarligen inte att du/kollegorna behöver veta (eller så har han berättat för personerna som han tycker behöver veta). Tror du inte att han har bäst koll på vilka risker hans sjukdom innebär?
Du säger att du har funderat på det i två år men att ingen annan verkar veta om hans diabetes, vilket borde betyda att hans diabetes inte alls märkts av under dessa år? Då verkar det inte som att han särskilt ofta får farligt lågt/högt blodsocker eller inte kan ta hand om sig själv? Självklart finns alltid risken, men risken finns också att en frisk person helt plötsligt får en hjärtattack. Man kan inte oroa sig för allt

Själv har jag inte insulinbehandling så risken för akut farliga situationer är ju inte samma för mig. Jag har inget emot att prata om min diabetes om någon är nyfiken och frågar men det är inget jag automatiskt informerar om. Och jag skulle absolut inte uppskatta om någon på egen hand tar sig ansvar för min sjukdom eller mitt mående utan anledning.
Jag förstår om man agerar om någon faktiskt hamnar i farliga situationer eller tex utsätter andra för risk. Men annars tycker jag man ska lita på att personen kan ta hand om sig själv, precis som personer utan diabetes.

Tack!
Nej, man märker inte av det speciellt att han har det, jag är väll bara lite väl nojig. Han verkar ju verkligen ha koll på det, så får väll låta det vara. Har bara blivit en sån grej som inte hjälper min ångest, vilket är dumt för jag vet att jag inte borde lägga mig i, vilket även är varför jag inte sagt något om det. Så det är skönt att få input från annat håll med om man tänkt rätt eller inte.

Tycker även det är så tråkigt då jag vet att kollegorna håller på att snackar skit och kommenterar om att han är långsam och spenderar mycket tid på toa (vilket jag antar är när han fixar med sitt blodsocker).

Jag förstår absolut att det inte hjälper med din oro. Och det är väl alltid fint att bry sig om andra människor :) Men ibland kan omtänksamhet kännas lite nedlåtande. Åtminstone har jag känt det så. Jag har mött några personer som jag vet menar väl men vars beteende antyder att jag inte kan ta hand om mig själv. Det är inte så kul. Och jag har full förståelse för att dom personerna inte inser hur jag upplever det, det är ju ofta svårt att sätta sig in i en annans situation på det sättet. Jag har säkert sagt eller gjort liknande mot andra. Så att du ställer frågan här tycker jag är väldigt bra

Att kollegorna snackar skit om honom låter inte så trevligt. När du hör det kanske du kan stå upp för honom och påpeka att det kan finnas anledningar till varför man behöver vara ifred en stund eller behöver extra tid i badrummet? Du måste inte nämna just diabetes, det finns ju många tillstånd eller sjukdomar där det kan behövas. Det kan ju dock bli fel om folk börjar spekulera om hans eventuella sjukdomar förstås. Eller bara säga att man inte pratar om kollegor på det sättet? Annars kanske det är något att ta upp med chefen, för jag tycker inte man pratar bakom folks rygg på en arbetsplats
Jag är dock student och har helt ärligt väldigt lite erfarenhet av arbetsplatser, så jag är inte rätt person att ge råd om det egentligen

Sen jag fick min diabetes har jag berättat om det för alla jag pratat med som säkerhetsgrej, eftersom jag lever ensam. T o m mina grannar vet ifall de skulle hitta mig i trapporna, nere i tvättstugan eller källaren.

Du kanske kunde försiktigt prata med honom på tu man hand och säga till honom att du inte pratat med någon av de andra och att du är orolig. Är det så att han inte vill prata om det, så lovar du bara att vara tyst om det hela. Bara som säkerhet för honom så han vet att han kan prata med dig om han vill.

Jag är öppen om min diabetes.