Jag har märkt att jag har blivit så mycket mera ledsen än vad jag var innan jag fick diagnosen.
Bara jag tänker på min diabetes så blir jag arg och ledsen.
Blir också fort irriterad på folk.

Om jag har tillräckligt högt blodsocker att jag mår dåligt av det (mår illa, huvudvärk, huvudet känns tungt osv) så kan jag även bli mer lättirriterad eller känna att jag inte vill umgås med andra. Men jag känner liknande om jag mår dåligt av andra orsaker. För det mesta går dock inte mitt blodsocker upp och ner så mycket och det gör inte mitt humör heller, så för det mesta har jag lika jämnt humör som innan diagnos.

Men jag har ju inte alls haft samma svårigheter som dig. Det är klart det påverkar ens humör när man mår dåligt och jag förstår absolut att du blir arg och ledsen av att tänka din din diabetes när du mår så dåligt på grund av den.

Jag tror inte att mitt humör nämnvärt ändrats beroende på hur blodsockret ligger.

Mer än att jag blir matt och darrig vid lågt och trött och seg när det ligger lite för högt.

Tempramentsfull var jag nog naturligt som ung och upp i ålder. Men det har nog mer med personligheten att göra än med diabetes.

Jag minns att jag det första året upplevde sjukdomen som en orättvis börda. Varför just jag?
Var en fråga som allt som oftast cirkulerade i mitt huvud.

Sjukdomen kändes som ett straff och det var så mycket att tänka på och jag tyckte att mitt liv var jobbigt nog ändå.

Jag märker att min ångest och depression har blivit värre.
Pratade ju ett tag med en psykolog sköterska men det gav ingenting för mig, kände bara att hon tryckte ner mig ännu mera än jag mådde innan.
Ofta kändes det som jag gick därifrån med gråten i halsen istället för peppad och lite mera uppåt än det var när jag gick dit.
Kommer fortfarande ihåg hennes kommentarer "om att jag valde att ha det på detta viset" och "att jag letade efter genvägar som inte finns"!

Funderar på om det finns någon annan som man skulle kunna prata med som skulle kunna hjälpa mig, men vill inte prata med någon på den vårdcentralen.
Vill heller inte att min diabetessköterska skall veta hur jädra dåligt jag mår psykiskt, vill inte förstöra den fina kontakten jag har med honom.

#4: Oj, det var ingen trevlig psykologi ssk du träffade på. Låter väldigt oprofessionellt.

Har du testat att ringa och prata med någon? Tex jourhavande präst, jourhavande medmänniska. Äldrelinjen finns också (om man är 65+. Men du är kanske för ung för det.)
Tror att man måste testa att ringa flera gånger, kan ju bero på vem som svarar hur man upplever samtalet.

Eller du har kanske någon kyrka i närheten som erbjuder samtalshjälp? De ger ofta bra hjälp utan religiös inblandning. Svenska kyrkan eller någon frireligiös.

Nej, jag har inte testat någon sådan linje, de verkar vara upptagna hela tiden. Har läst om andra som försökt att ringa dem och de kommer aldrig fram.
Aldrig hört om Äldrelinjen innan men jag har åldern inne för att kunna ringa om jag vill.