Jag fick diagnosen i september år 2005, då jag alltså bara några månader senare skulle fylla 16 år. Det hela började med att jag på bara några få veckor tappade 11 kg utan att försöka gå ner i vikt. Jag drack vatten hela tiden. Efter att ha druckit en liter var jag torr i halsen efter bara några sekunder när det var som värst. Dessutom gick jag på toaletten flera gånger än normalt, kunde till och med vakna flera gånger under natten av att jag var kissnödig.

Familjen åkte till Toscana i Italien och jag kunde inte äta någonting. Jag blev illamående så fort jag kände lukten av mat varpå mamma och pappa misstänkte att jag led av någon ätstörning. Flera nätter gick jag upp mitt i natten och kräktes upp allt som jag hade fått i mig under den dagen. Kunde sitta i upp till en timme innan det gav sig och jag var helt tom i magen, men lika törstig för det.

Kom tillbaka hem till Sverige och jag drack mer och mer vatten. Mamma och pappa försökte få ur mig om jag höll på att banta på något sätt, men det gjorde jag ju inte! Jag gick ner i vikt bara, utan att göra någonting!

Men innerst inne visste jag att någonting var fel. Jag satte mig vid datorn och sökte på google. "Kissnödig, törstig, illamående, trött, tappar vikt" och alla andra symptom som jag hade och fick fram svaret "diabetes" som jag berättade för mamma och pappa.

"Nej, nej, du har inte diabetes! Alla andra får det, du får det inte!" var mammas svar. Antar att det är svårt att inse att ens barn kan ha drabbats av en kronisk sjukdom, men ja, hon ringde till vårdcentralen och vi fick tid följande dag.

När jag tog mitt blodsockertest hade jag 23,1 mmol/liter. De tog ett extratest som visade 23,5 tror jag det var. Hem och packa väskan full med kläder och in till sjukhuset för inläggning med dropp och ett nytt liv med en sjukdom!

Ja, så såg det ut för min del! Har alltså typ 1 och nu är det lite över fyra år sedan jag fick det!

Fick diabetes typ 1, ar 1992. Var alltsa 4 ar da.

Kommer inte ihag allt.

Men jag var riiiktigt törstig och trött. Vi for till sjukhuset efter bara mindre än 1 dag jag hade matt daligt. Tyckte de var ganska kul att ta sprutor och ta stick i fingret hehe :p sa har aldrig riktigt varit spruträdd sa bra de.

Var du spruträdd da du fick lära dig att ta sprutorna? Och du maste ocksa vara kring 88:a eller? :)

#2 - Njae, inte så vidare rädd. Jag dras ju med en del sjukdomar sedan tidigare (allergi, lättare astma, problem med leder och lite annat smått och gott) så jag är rätt så van vid sjukhus och allt vad det heter.

I början fick jag ta riktiga sprutor innan jag övergick till pennorna. Detta var väl i första hand eftersom jag skulle lära mig hur det var med riktiga sprutor och visst var det lite tungt första gångerna, men efter några stick var det inga problem!

Nästan, jag är född år 1989. :)

Vi var i England på semester och min man tyckte att jag drack upp all god fruktjuice, som vi köpte, och att jag var ovanligt trött. Så han nämnde detta för sin läkare när han var hos henne. Varpå jag fick en tid följande dag, och då konstaterades att jag hade 23 i blodsocker och torsk i munnen.Då blev det en remiss till Karolinska och inläggning över helgen, och sedan diabetesskola under följande vecka, och då mådde jag mycket bättre.

Har Typ 2 och detta är 6 år sedan, och nu har jag försökt mig på att vara Typ 0 sedan februari, vilket väl gått sisådär med blodsockret (minsta avfall från den strikta vägen märks bums). Men jag tycker jag mår bra och har också tappat litet i vikt. Nu ska jag till doktorn på måndag, och får se vad hon tycker. Ätit LCHF sedan mars 2008

Kul att diabetes i fokus har kommit till, tror att den kommer att göra stor nytta.

Hur jag upptäckte min diabetes typ 2: 1994 blev jag ständigt törstig, gick inte att släcka törsten på något vis och började misstänka diabtes.

Besökte en bekant som är diabetiker och hade blodsockermätare för att testa blodsockret. Drygt 14mmol blev resultatet. Morgonen efter besökte jag vårdcentralen för att få träffa en diabetessköterska och konstaterade då att jag hade diabetes, ca 18mmol hade jag vid det tillfället.

Det blev en massa förmaningar om hur jag skulle äta och det var den gamla vanliga husmanskosten som gällde och till frukost skulle jag absolut äta havregrynsgröt med fibrer. Ställde också frågan om det skulle hjälpa om jag gick över till mera vegetarisk kost, svaret blev nej men det skulle eventuellt påverka vikten.

Jag accepterade direkt att jag nu var diabetiker och började testa mitt blodsocker minst 8-9 gånger per dag för att se hur jag reagerade på den mat jag åt.

Havregrynsgröt med fibrer gick bort ganska omgående då jag upptäckte att fibrerna höjde blodsockret allt för mycket, (ca 11mmol), frukosten blev som jag ätit tidigare vanlig havregrynsgröt men jag tyckte att blodsockret blev lite högt i alla fall och började att prova på andra alternativ. Kom fram till att kornmjölsgröt var den som gav minst utslag.

Vad det gäller fibrerna i havregrynen så började jag studera vad fibrerna bestod av och det visade sig att fibrerna var vetekli och vete vet vi ju att det innehåller mest socker utav spannmålen.

Vegetarisk kost, hur påverkade det blodsockret, ja precis tvärtom, blodsockret sänktes direkt, även om det inte var så mycket som jag hade önskat.

Vid senare besök hos diabetessköterskan tog jag upp mina erfarenheter angående kosten, men hon var helt oförstående inför mina personliga erfarenheter.

Har numera fått en ny diabetessköterska som är mycket intresserad av mina resultat efter det att jag började äta enligt LCHF, även om hon försökte protestera i början men hon läser ju mina resultat.

Hon har i princip uppmanat mig att berätta om mina erfarenheter till andra diabetiker, vilket jag alltid har gjort. Själv anser hon att hon inte får förrän det kommer sådana rekommendationer från socialstyrlesen.

Mitt senaste HbA1c sedan 3 veckor tillbaka är 5,0mmol.

Mina hälsovinster kan du läsa om här:http://www.kostdoktorn.se/vetenskap/anekdoter/pekkala

Det börja under 2007 på mig då jag gick ner i vikt,blev bara törstigare o sprang på toa säkert en miljon gånger per dag,tröttare o tröttare.. Min far ringde till slut vårdcentralen som jag fick komma till på direkten.Pappa hade inseet att nåt va fel men inte jag…

På vårdcentralen så tog dom ett sockerprov o det låg på 19.9 o läkaren skickade mig till sjukhuset me en remiss.. Jag blev inlagd o en massa prover togs.. dom misstänkte att det va typ 2 men senare sa dom att det är typ 1.. Nu vet dom inte vilken typ det är jag har o det gör mig tokig.. Min kropp producerar insulin men jag bär även på antikropparna för typ 1..

Jag har en besvärlig diabetes med ett socker som bara går upp trots att jag äter rätt o motionerar varje dag men jag har även en reumatisk sjukdom som jag får kortisionsprutor för o det sa diabetesläkaren kan göra att socker går upp men det va ca 4-5 månader sen jag fick den sista o det borde ej gå upp mer av det nu sa hon…

mitt sista HbA1c låg på 11 o det  är åt fanders..

Har testat gi o LcHf men det hjälper inte heller.. Jag börja r bli desperat på att få ner sockret,funderar på att dra  ner mer på maten men man behöver ju all näring för att orka oxå.. Äter redan en viss mängd mat varje dag som ligger under det normal intaget,allt för att få ner sockret..

För mig blev det en överraskning! Jag var på en ordinarie kontroll och hade ett på tok för högt sockervärde. Jag blev jätteförvånade för jag hade inga som helst symptom.

Jag hade höga bs-värden under min sista graviditet och man talade om för mig att jag skulle passa mig. På vad sade man dock inte.

Efter att nästan ha jobbat ihjäl mig, vidbränd kan man väl kalla det, så hade jag treochenhalv veckas semester och var lika trött när jag kom tillbaka. Jag fick en tid hos företagsläkaren som pratade om "piggpiller" och depressioner, men de tog också blodprover.

Några dagar senare ringde företagssköterskan och skrek i telefonen att jag måste omedelbart gå till akuten. Jag hade 23 i bs-värde, men jag kunde få vänta till vår lättakut hos husläkaren dagen efter. När jag gick dit hade jag 15 som fastevärde!

Symptom: oerhört trött, gått ned i vikt oförklarligt, såg inte så bra (hade faktiskt nya glasögon på gång, men kunde nu behålla de gamla)

Det var precis 10 år sedan och den sommaren var jättejobbig!

Var relativt nyseparerad och levde ett hektiskt varrannanveckasliv, barn ena veckan och singel andra veckan, reste mycket och det blev en hel del krogliv också,  MEN,   jag var så otroooligt trött( kunde i princip somna på en stol om jag hade en vägg att luta mig emot) och så drack jag kopiösa mängder vatten, det var tur att jag höll mig till vatten. 

 Skulle på en läkarkoll genom jobbet efter semestern och efter den kollen ringde min sköterska och var vansinnig i telefon att jag skulle ta mig till akuten direkt och jag fick absolut inte köra själv!  Hade ett socker på ca 23 och blev inlagd några dagar för att lära mig sköta sprutor osv.

 Sedan följer en ungefär liknande historia som för dom flesta som får en diabetesdom, lära sig med maten och insulin osv och få vardagen att fungera.

Intressanta historier! Reumatism och diabetes har båda varit kopplat till gluten intolerans-et tips!

Jag var 9 år och på min födelsesdag minns jag gästerna satt i köket medan jag gick och var jättedårlig låg i mamma och pappas sovrum.Det var som mitt hovud skulle brista av smärta och hela kroppen var i febertillstånd,svettig -och jag var mycket smal.(tror det att fokuset har varit att tynn er lik helsosam har varit et hinder ofta med att se att barn lider av något som diabetes fex.)På skolan gråt jag lett och hadde problem med att lära meg att simma samt matte.Jag elskade alla saker som var kreativ.

Läkaren sa til mamma, hon har influensa, mamma sa,jag känner min dotter,det måste vara något annat,nej,ta paracet och drick sprite sa han.

Hur jag överlevda nesta 3 mnd är osäkert,när jag till påsk gick till en annan läkare var mitt hbac mycket farligt högt (minns inte vad,30 eller mer) och många organ innflammerad,milten,leveren etc.hadde varit på semester,jag var sjuk hela turen,drack drack drack kissade hovudvärk,trött,underviktig.Min morbror sa,hon har diabetes.

läkaren testade urin-tog två minuter, senn skickade han oss direkt till sjukhuset.Det var med mitt blodsocker och långa period utan diagnos tur att jag levde,sa dom der.Och jag har alltid en kännsla av just det-så om det kan vara besvärlig med insulin etc,när man har varit jättesjuk står det alltid i realtion til alternativet.Samtidigt är jag säker på att om en gluten intolerans hadde varit diagnoserat tidlig etc,skulle min diabetes inte ha utveklat seg.

Oj Maia09 och alla ni andra som får diagnosen i unga år. Hur kan det vara så svårt av sjukvården att förstå och börja testa med en gång?

Vi som är lite äldre har ju åtminstone livserfarenhet och kan ifrågasätta själva.

jag debuterade, som det heter, sommaren -05, 39 år ung, men hade nog haft högt blodsocker ett par år. det som gör att jag tror det är att jag som alla andra drack och kissade en kubik om dagen ungefär, nä men allvarligt så var det 5-10 liter om dagen som jag drack. nätterna var ju roliga, när man inte riktigt fattade att man var nödig, så det gick ju som det gick, hehe.även tröttheten fanns där. att få undan saker som t ex tvätten tog 3 ggr så lång tid som det gör nu.

en annan sak som gjorde mig misstänksam till att jag hade diabetes var ju viktminskningen och att jag började få överkänsliga fötter. fötterna är nog en sak som kan vara en tidig varningssignal, så håll koll på om ni börjar bli överkänslig i dem.

jag har även opererat ögonen för grå starr, och det kan man få, om man skall tro det som står på netdoktor, men pappskallen till doktor som undersökte mig innan jag lades in på avdelningen, trodde inte att fotproblemen eller starren berodde på diabetes, men tydligen kan linserna insockras så att man ser grumligt.

när jag kom in till medicinmottagningen och de testade mig hade jag värden som inte mätaren kunde mäta. sedan när de lade mig med dropp under första natten och fick ner mina värden till under 4, kan ni kanske förstå hur mysigt det var, från att ha legat på höga värden under en väldigt lång tid för att under en natt pressas ner till värden som inte ens en frisk människa skall ha.

den läkare och de dietister som jag fick träffa när jag kommit hem sa allihop att det var ju bara att fortsätta att äta som vanligt, och dämpa med insulinet, men efter ett tag köpte jag inte det. jag har helt slutat med läskeblask, både vanlig, light och zero, vilket medförde att mina värden började stabiliseras. jag har även anammat en egen variant av lchf, vilket har gjort att jag kan hålla ner på insulinet. i stället för pasta, potatis eller ris äter jag ägg till köttet, och det gör att jag inte blir hungrig lika fort som om jag skulle äta pasta, potatis eller ris.

that's my story, what's yours?

Ang.dina ögon, en intressant tråd på kolhydrater i fokus nu om natriunglutamat.Kan ha samband!Karin, i 1990 var det inte samma fokus på diabetes och inte så vanligt som nu-men det var visst en slags epedemi det året.Jag tycker det er bra på et sett med mer fokus men också trist-nu är det så vanligt att ha det att vi har reklam for blodsockermätare på tv.Konstig for min del som har varit diabetiker länge och behövd forklara fex i tullen vad mina sprutor med läkarinntyg etc.Nu frågar man inte ens,alla vet vad det är.

#11

Ja det är verkligen konstigt att sockret inte kollas som en självklarhet när barn med dessa symptom kommer in.

När jag som 11åring fick min diabetes hade min mor först fått kämpa med att övetala skolsköterska och vårdcentral om att jag minsann inte alls hade några ätstörningar/anorexi vilket de var övertygade om. *morr* Jag, ungen som var helt ointresserad av utseende, kläder och sånt, ville bara ut i skogen o härja. hihi..

# Tyvär tror jag i en del tilfäller eftersom fokus på psykologiska faktorer har blivit vanlig kring mycket saker kan man ignorera fysiologiska.

Det samma som deg sheena tror jag alla trodde om meg när jag gick mycket ned i vikt pgav glutenintolerans.Och eftersom alla antagligen satt där och var ävertygat om att jag inte ville ärkänna en störning och äta-blev resultatet inte bra.(mådde mycket dårlig och orkade ingenting.)Men nu är jag glad det blev så extremt eftersom jag har lärt att lita på meg själv-samtidigt som jag inte "hatar" vården.Det finns jo många olika läkare och alla har stort sett det som en intensjon att hjälpa.Problemet är jo att alla nestan,har samma fokus och blir blinda.(samma ang.kolhydrater.) Klart det är mycket viktig med fokus på anrexia-men jag tror om jag var en kille och eldre-ville dem inta dra slutsatsen så snabbt och faktisk funderat lite mer enn det dem gjorde.(och iallafall tipsat meg om glutenintolerans)